Dublinförordningen

Dublinförordningen antogs 15 juni 1990 men trädde inte i kraft förrän 1997. Förordningens officiella namn är rådets förordning (EG) nr 604/2013.

Syftet med förordningen är att förhindra att en person söker asyl i mer än en av medlemsstaterna men även att garantera att var och en som ansöker om asyl också ska få si ansökan prövas i ett land.

Förordningen fungerar också som en garanti för den asylsökande att inte sändas från en medlemsstat till en annan utan att någon stat ska ta ansvaret för prövningen.

Har en asylsökande beviljats ett visum eller uppehållstillstånd av ett annat land som omfattas av Dublinförordningen, om hon har rest in utan tillstånd i ett sådant land eller om hon har ansökt om asyl kan hon då inte resa till andra medlemsländer och söka asyl.

Om den asylsökande har familj som redan har uppehållstillstånd i annat EU-land kan det innebära att man ska få sin asylansökan prövad i samma land.

Enligt Punkt 17 varje medlemsstat bör kunna frångå kriterierna för ansvar i förordningen och särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl för att sammanföra

familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående, och pröva en ansökan även om det inte finns ett ansvar för prövningen enligt de bindande kriterierna i förordningen.

Eftersom systemen dock är mycket olika och inte minst mottagningsförhållandena för de asylsökande i hög grad skiljer sig åt och har olika standard, är det många flyktingar som inte söker asyl i det första hand de anländer till utan istället tar dig vidare.

kontakta oss för mer juridisk rådgivning gällande Dublinförordning.

Share This

Copy Link to Clipboard

Copy