Kunskapsbrister i LVU utredningar – ett allvarligt hot mot rättssäkerheten

LVU (lagen om vård av unga) är en skyddslagstiftning. Lagen ska se till att barn och ungdomar får den hjälp och det stöd de behöver när denna hjälp inte kan ges med den unga personens samtycke.
    JO (justitieombudsmannen) har i flertalet fall riktat kritik mot hur socialförvaltningen i olika kommuner hanterat LVU-ärenden.

Frågan blir således huruvida nämnderna verkligen besitter den nödvändiga kunskap som fordras för att hantera LVU-mål.  Det gäller såväl fall där barn och ungdomar varit inlåsta utan att ett juridiskt beslut för det har funnits, som fall där ungdomar släppts ut från intuitioner när de i själva verket har varit i behov av vård.

JO: s kritik

En mamma hade i en anmälan till JO klagat på hur Socialförvaltningen i en kommun hade hanterat umgänget mellan henne och hennes dotter. Dottern vårdades med stöd av LVU.
    JO riktade kritik mot nämnden med anledning av att mammans umgänge med dottern begränsades utan att ett formellt beslut om detta hade fattats. Konsekvensen blev att mamman bland annat inte kunde få saken prövad av domstol, något som inte är acceptabelt.
    Nämnden kritiserades vidare för sitt dröjsmål med att inleda en utredning efter mammans begäran om att vården om dottern skulle upphöra och för underlåtenheten att fatta ett beslut om familjehemsplacering av barnet. Regelverket förklarar att när en vårdnadshavare begär att vården enligt LVU ska upphöra ska nämnden utan dröjsmål utreda saken för att därefter fatta ett formellt beslut.
    Socialförvaltningens remissvar avseende bisterna signalerar att det finns kunskapsbriser inom förvaltningen gällande regelverket.

JO fortsätter…

JO har i ett fall riktat skarp kritik mot Socialnämnen i en kommun då nämnden missbrukat LVU för att omhänderta ett barn.
    Efter en längre tids konflikt mellan två föräldrar avgjorde tingsrätten att pappan skulle ha huvudansvaret för vårdnaden om barnet. Pappan vände sig till Socialtjänsten för att få hjälp med flytten från mamman till honom.
    Socialtjänsten organiserade ett möte mellan pappan och sonen i en bowlinghall med både polis och socialsekreterare på plats i syfte att förmå sonen att följa med pappan efter mötet. Detta var något som varken sonen eller mamman hade förberetts på. Sonen valde att inte närvara vid mötet.
    Dagen efter besökte två socialsekreterare pojkens skola för att försöka övertala pojken att följa med till pappan. Utan skor och kläder ska pojken då ha sprungit därifrån.  Samma dag som denna händelse beslutade socialtjänsten att pojken skulle omhändertas enligt LVU.
    JO har riktat kritik mot socialtjänstens hantering av fallet då agerande från socialtjänsten stridit mot lagen. Socialtjänsten hade inte i förväg diskuterat planeringen med det första mötet i bowlinghallen med mamman. Inte heller verkar det som att socialförvaltningen informerat mamman om att de skulle försöka förmå sonen att följa med till pappan. Ett sådant förfarande är felaktigt. Socialförvaltningen får bistå föräldrar när ett barn ska flytta från den ena föräldern till den andra föräldern. Socialförvaltningens medverkan förutsätter dock att båda föräldrarna samtycker härom och socialförvaltningen ska arbeta i samråd med dem.
    Vidare riktade JO kritik mot besöket i skolan. Inte heller här gjordes skolbesöket i samråd med pojkens mamma. Således har Socialförvaltningen försökt verkställa tingsrättens dom om vårdnad bakom ryggen på mamman, något som står i strid mot hur Socialtjänsten ska arbeta.
     Sammantaget kritiseras Socialnämnden för att ha försökt hjälpa pappan att verkställa vårdnadsdomen bakom ryggen på mamman, men också för att nämnden har beslutat om omedelbart omhändertagande enligt LVU istället för att hänvisa pappan till att ansöka om verkställighet av vårdnadsdomen hos domstolen.

Ett hot mot rättssäkerheten
Tyvärr ser man ofta bristande utredningar i såväl kvalitet som objektivitet. Inte allt för sällan har utredningar baserats på tyckanden och antaganden än på rena fakta.
Uppgifter som finns i sådana utredningar är inte alltid lätta att kontrollera och bemöta samtidigt som de kan vara svåra att bortse ifrån. Det är sällan att personer, såsom dagispersonal, BVC-personal, m.fl., som hörs under utredningarna får sina utsagor upplästa för sig. Undantagsvis bifogas dessa utsagor som bilagor till utredningen. Det kan nästintill vara omöjligt att urskilja vilka uppgifter som kommer varifrån och i vilket sammanhang uppgifterna har lämnats när synpunkter från olika hörda referenspersoner infogas i texten i utredningen. Inte heller redovisas alltid uppgifter som talar till den enskildes förmån.

Denna artikel exemplifierar två av många fall där socialförvältningens hanterande kan ifrågasättas. Ett av de störta ingrepp en stat kan göra är att omhänderta ett barn från en familj. Förfarandet ställer tveklöst stora krav på aktörerna i processen. Omhändertagandet ska vara grundat på objektivit och tillförlitligt material.

Bristerna i flera LVU mål är att betrakta som allvarliga. Felhantering av sådana ärenden kan i praktiken innebära ett olaga frihetsberövande för barn och ungdomar. Tvångsvården ska vara trygg och säker, ges med omtanke, bygga på respekt och helhetssyn. Det finns inget utrymme för bristande kunskaper och dåliga rutiner i dessa typer av ärenden, i vart fall inte då vi eftersträvar rättssäkerhet!